Han var krävande, men jag lärde mig massor, och växte i rollen som läkare på psykiatrin. Ja faktiskt, på slutet kände jag mig som läkare och inte som kandidat.
En massa rädslor jag haft innan försvann.
Jag var rädd för att säga fel saker, och göra patienten ledsen(mer ledsen än vad de var) Han sa det självklara till mig, du är där för att hjälpa, du kommer inte skada någon.
Jag var rädd för arga patienter. Och fick lära mig strategier för att dämpa och bryta av en ohållbar situation. Med tanke på tidigare tråkiga händelser så var det särskilt nyttigt för mig
Framför allt, jag fick lära mig att handleda och ge feedback till andra som höll samtal.
Vilket var jättesvårt, och mycket ansträngande.
Under hela praktikperioden jobbade jag 2 kvällar i veckan, med ett jätteintressant projekt som jag tagit på mig, betalt men mycket tidkrävande.
När väl tentan var skriven, så gick luften ur mig, jag bara sov o sov.
I måndags började jag mitt nya jobb. Underläkare på en kirurgavdelning.
Vet ju egentligen hur det är på kirurgavdelningar, då jag arbetat på liknande avd. Men att en remiss plötsligt är utskriven och skickad utan att jag bett om det förvånar.
Jag känner mig lite lost. Det tar lite tid att växa i rocken - igen. Skall förklara för patienter hur ingrepp går till trots att jag inte hunnit vara med på dem än, men det löser sig.
Kom på att om jag jobbar på VC i sommar så har jag med underläkarvik byggt ihop en mini-AT(psyk saknas).
Vet inte om jag skall söka, har lite andra funderingar. Att fortsätta där jag är eller kanske söka vik på ett riktigt spännande ställe ;)
Inlägg
