Ortopedi och handkirurgi

Ortopedi är kul i praktiken, dvs att vara på akuten och hjälpa patienter.
Men teoretiskt är det riktigt trist.

Det är skruvar, längd på skruvar och olika cement.
Skulle jag bygga hus, så var inte det mest intressanta skruvarna heller. Eller vilket cement och vilken balk(protes) som passar bäst.

Nope, det är en struken specialitet.

Men, jag måste ju berätta det som var kul.
Jag och min jourkollega C lekte doktor på ortopedakuten.
Gick in själva till patienterna, undersökte, ställde prel. diagnos och skrev rtg-remisser. Med gott stöd av en blivande handkirurg.
Jag fick tom. omsätta bedövningsövningen från handkirurgen i praktiken, och bedöva en metakarpalbensfraktur, samt dra den rätt.
När pat frågade om jag bedövat tidigare, så kunde jag med gott samvete säga, javisst. :)

Eftersom vi bedövade varandra på handkirurgidagarna. Jag gick omkring en hel kväll med totalt bedövat långfinger. Så jag visste att det var effektivt.

Sedan att handledaren på akuten pratade igenom reponeringstekniken innan, jag fick visa på henne hur jag tänkte hålla och göra, gjorde att jag kände mig säker inne hos patienten. Hon stöttade och hjälpte till.
Jag gick därifrån med ett stort leende, och AW med klasskompisarna var grädde på moset.

Termin 8 och kirurgistart.

1v in på kirurgikursen. Jag är helt slut.

Är förkyld och repeterar anatomi för glatta livet. Ikväll var en kompis hemma o repeterade handanatomi inför föreläsningarna imorgon. Föreläsaren hotade med att det inte var någon idé om vi inte kunde anatomin från T4. stress, stress.

Samtidigt har vi en hemtenta att skriva som skall vara klar till torsdag. Men onsdag och torsdag är jag på litet sjukhus på annan ort, så i praktiken behöver den vara klar till på tisdag.
Hemtentan är på 60 frågor blandade korta svar och längre essä. Frågorna täcker molekylär cellbiologi, anatomi, fysiologi och farmakologi.
Tentan är för att visa på kärnkunskap som vi behöver ha med oss till kirurgikursen.

Jag tycker det är en bra idé. Men jag hade gärna fått ut den för en vecka sedan. Nu blev det för kort om tid och väldigt stressigt.

Senaste veckan har vi haft introduktionsföreläsningar om alla kirurgiska ämnen, inklusive anestesi och radiologi.
Det roligaste var nog att lära sig suturera.

Sista natten på IVA blev spännande.

Jag hade en hjärtsjuk äldre man som var opererad i höften. Samt en yngre bukopererad kvinna.
Mannen hade fått förmaksflimmer på kvällen och ssk hade gett Seloken, han var väldigt känslig och sjönk för mkt i BT. Efter en halv dos cordarone sänktes hjärtfrekvensen ngt. När jouren gick runt sa han att jag skulle spruta mer Seloken om pulsen gick över 120. Jag berättade då om BT-fallen tidigare på kvällen. Det var ok sa han, jag skulle ändå ge Seloken.

Vid ca 03 när pat låg o sov parkerar sig pulsen på 125, ok då ger jag 1ml som ordinerat.
Sätter mig på stolen och tittar på övervakningsskåpet. Sedan svär jag, pat har Plötsligt ingen EKG-rytm, det är rak kurva. Jag hinner rusa fram till sängen sedan kommer rytmen igång. Pat hostar till och nu är det sinusrytm.

Min egen puls går i 160. Jag ringer direkt jouren, han säger att det var ju bra med sinus, pat skall inte ha mer Seloken.

Den andra pat har en PA-kateter. Den ligger i truncus pulmonalis för att mäta trycket från lungorna.
När vi vänder pat på morgonen blir tryckkurvan plötsligt rak. Det kan innebära att katetern har kilat in sig i lungkärlet vilket kan leda till lunginfarkt. Vi vänder tillbaka pat och jag ringer jouren som inte har tid att prata. Jag backar den några cm vilket inte ger kurva. Nu ringer jag bakjouren, jag skall backa 5 cm. Puhh äntligen en tryckkurva.

Natten avslutas med att den hjärtsjuka pat får bröstsmärta; nitromex, EKG, troponin .T.

Sedan kramar till mina underbara arbetskamrater
Jag kommer sakna denna arbetsplatsen, här har jag varit i nästan 10 år.

Trivialiteter

Kajak har jag hört skall vara kul, och svårt.

Igår i den halvt baksega dimman vid 11-tiden, kom jag på. Men det skulle ju vara kul att testa kajaking.

Slog ett enda samtal. Ja kl 14 var vi välkomna. Bråttom, bråttom, packa, tänka, vad behövs, det skall vara i plastpåsar osv.
Kl 14.20 var vi där, något försenade, men sedan var det bara att sätta sig i den rangliga farkosten. och nej jag plurrade inte, trots de stora, norska motorbåtarna som gjorde goda försök att välta mig.

Jag säger bara en sak, eller kanske två. Mjölksyra och solbränna. Mina armar svullnade på kvällen upp till grotesk storlek. Mitt ansikte ser något lustigt ut, med solglasögonbränna. Idag har det lagt sig lite, jag ser inte ut som Kim Kardashian ->


Ikväll blir det jobb igen, skall jobba rätt mycket den närmaste tiden.

Midsommar

En mysig midsommar med bästa vänner och nya vänner. Dessutom avslappnad attityd inför läkarstudier.
Väldigt skönt att slippa helighetsstämpeln - "Oj, vad duktig du är som läser till läkare, och med barn också"
Bara helt normalt prat, gitarrspel, blommor, små grodor och ni vet.....

Ibland kan jag känna mig som en ö, ensam trots att jag är mitt i ett sällskap. Lite som att var på fel plats vid fel tidpunkt.
Andra gånger är jag totalt avslappad, allt flyter. Jag har roligt och bryr mig inte så mycket.

Läkarstudierna har gjort att jag oftare känner mig som en ö, satt på en piedestal. Det är så skönt när det inte blir så.

skateboard och inlines

Har varit totalt aktiv i att åka runt med sonen, han på skateboard och jag joggandes eller som en vinglig Bambi på inlines.

Vi har kul, fast det blir en del skrapsår och blessyrer. På en skola i närheten har vi hittat massa gupp att åka på.

Nu skall jag uppdatera iphonen till nya os. Det tar väl en stund.
Inatt blir det Iva-jobb. Har gärna en lagom aktiv natt, så jag har lätt att hålla mig vaken, men inte är helt slut kl 07.

Bild: Det regnar på koppartaket.

Ivajobb, de e bare å åk

Nu är jag inne på andra veckan av jobb.

Kom över på Iva-sidan som jag ville. Jättekul, och jag trivs som fisken i vattnet. Har intressanta patienter, och kursen i internmedicin ligger som ett smäck med alla ivadiagnoser. Har haft glädje av både hematologi (lungbiverkning efter stamcellstransplantation) och kardiologi(lungödem pga kardiogen chock).

Jag var lite nervös i början men nu känner jag mig som hemma. Hade en akut situation för någon dag sedan, och det flöt jättebra. CPAP, inotropa droger, tjopp, tjopp - Färdigt.

Förresten, jag är godkänd på tentan i internmedicin. Och det var med rejäl marginal. De kliniska kurserna är min grej.

Börjar fundera på att göra proven i USMLE. Som förberedelse inför utlandsjobb. Första provet är mcb, fysiologi och anatomi. Så det kan ju passa bra att göra innan man har glömt för mycket från preklin.

Forska? Jag?

Har satt igång med det obligatoriska projektarbetet. Jag gör det i förväg för att jag har förbrukat mina CSN-terminer och kan då jobba under termin 10 när det egentligen skall göras.

Nu när jag sitter och läser artiklar samt söker efter fler på pubmed, insåg jag: Det jag pysslar med just nu är faktiskt rätt likt att forska - man skulle tom kunna sträcka sig till att jag är någon slags forskarwannabe, utan att egentligen ha det som mål. Men det funkar rätt bra.

Våra handledare är superentusiastiska, pratar redan om att presentera resultatet i stora sammanhang. "Hold your horses" tänker jag, vi har inte ens fått till en introduktion än.

Christer i P3 skvalar i bakgrunden. Det regnar, vad skall man annars hitta på än att hänga på pubmed?

Blandad vardag

Är tillbaks på jobb. Mycket riktigt hamnade jag på postop.

På vårt postop är det i stort sett samma slags pat som på ett vanligt sjukhus ligger på IVA.
Med den skillnaden att man kan ha 3 pat, på 2 personal eller dela 5 pat på 3 personal. Riktiga supernurse jobbar här. ;)

Mycket riktigt hade jag 1 pat i respirator och ett litet barn < 1 år. Men det gick bra, hade en van undersköterska och bebisen var lugn nästan hela natten. Hade lite problem med vätskebehovet och tog många gaser samt ringde jouren flera ggr. Små bebisar kräver lite mer uppmärksamhet...

Jag fick också tillfälle att lära mig den nya apparaturen som bytts ut under året jag gått i skolan.

I fikarummet kallar mina kollegor mig för "doktorn" lite retsamt.

Idag har vi tagit en tur till stranden vid en sjö, efter det blev det glassfabriken och stora strutar till barnen. *sommarlycka*

Tentan i internmedicin

Nu är den gjord.
Jag har sommarlov

Här får ni ett exempel på tentafråga i Internmedicin.

50-årig man söker för att "hjärtat går lite ojämnt". Sedan tidigare en del värk och stelhet i fingrarna, möjligen lite törstigare senaste tiden. känner sig i övrigt ok, tar inga mediciner.
I status finner du ett lätt solbränt och väderbitet utseende. Pat förklarar detta med att han varit utomlands för 3 månader sedan. U-sticka positiv för glucos. EKG visar SVES. Pat önskar ta ett leverstatus eftersom leversjukdom finns i släkten, bla dog hans far i levercirrhos för ett tag sedan.
Lab S-ALAT 1,8, S-ASAT 1,4 ALP 1,5.

a) Vilken sjukdom förklarar merparten av symtom och lab -1p
b)ange en labanalys som ger stöd för sjd - 0,5p
c)ange en labanalys som ger definitiv diagnos - 0,5p
d)Vad kan P-PK 1,4 INR innebära - 1p

Facit delas ut samtidigt som vi går ur tentasalen, det var en hel del jubel och svordomar som hördes när vi gick igenom tentan efteråt.
Och en hel del ifrågasättande av facit.
Att tex fråga efter "vilken undersökning gör du" och kräva 2 eller 3 för full poäng.
Och att säga att man skall sänka syrgasen för en kritsikt sjuk KOL-pat med 6,8 i pO2 på 4l O2 och 15 i AF har jag lärt mig är fel. pO2 skall vara över 7.
Mitt eget svar Combiventinhal. och assisterad andning/Intubation kommer antagligen bara bli halvt rätt

Är rätt nöjd ändå att jag tog rätt på diagnos i frågan ovan. Någon som vill ge sig på att testa sina kunskaper? Facit kan jag ge om ni vill.

2 dagar till tenta

2 dagar till tentamen för 30 veckor Internmedicin. Jag är inte ens stressad, känner lite små ryck av inspiration att läsa lite till, men kommer inte upp ur soffan. Det har varit en lång inläsningsperiod så nu är vi bara trötta på det. Hade gärna skrivit tentan imorgon.

Har fått schemat för sommaren och jag börjar jobba redan på måndag. Det skall bli kul. Jag kommer säkert placeras på postopsidan första tiden men hoppas få komma över på IVA-sidan snart. Det är där jag trivs bäst.

Såg fina foton på FB på ett antal som jag känner som tar examen nu. Insåg att det bara är 2 år kvar, sedan är det vår klass som har avslutningsceremoni och party.
Nästa sommar har jag gått 9 terminer och får lov att börja vicka som underläkare om jag får jobb. Kul, kul.

Fler praktiska prov...

Och det verkar vara mycket olika krav som ställs. Vissa har en kaffestund, och läraren är inte ens med under statustagning. Andra utsätts för stenhårda förhör om referensvärden och prevalens för sjukdomar.

Kursledningen är bra, men det verkar finnas ett litet gäng läkare som inte har klart för sig målen med en PRAKTISK examination.
Trots att målen står klart och tydligt i blanketten, det går inte att missa bedömningskriterierna.

Jag har på omvägar fått reda på att min examinator tyckte jag var mycket duktig! Jaha. Och varför sa han då inte det?
Är det den gamla skolans läkare som tycker att man skall trycka ner studenterna för så var det minsann på deras tid.

Jag är av den sorten att jag ältar ett tag, skriver av mig, och sen går jag vidare. Men jag tycker det är taskigt mot oss studenter. Vi skall få bättre självförtroende, och på så sätt lära oss mer.

Att ge och få konstruktiv kritik är en konst, vi fick träna mycket på det under kursen i konsultationskunskap.
Kanske borde vi skicka vissa examinatorer att gå den kursen, den fanns säkert inte på deras tid.

Det här är det jag har med mig efter samtalskursen. Det kommer jag försöka gå efter när jag har studenter om 2-3 år

Be först studenten berätta själv
1) Vad gjorde du bra - minst 3 saker
2) Om det var din absolut bästa dag, vad hade du då gjort bättre?

Nu blir det handledarens tur. Och det brukar bli lättare eftersom man har studentens uppfattning att bygga på.
En väldigt självkritisk student, som ändå gjort en godkänd anamnes och status kanske inte behöver höra ett ord kritik mer, utan bara stärkas i det som var bra. tipsen kan ges i lättsam form efteråt.
En student med gott självförtroende kanske tål mer, MEN kritiken måste vara konstruktiv.
Ge tips och förslag på alternativa sätt att göra status, ta anamnes osv.
Och såklart också få höra 3 bra saker.

Alla studenter blir glada av få tips och konstruktiva förslag.
Men att bli nerslagen i skorna blir man bara deppig av. Nästa patientmöte man har känns stelt, och man blir lätt för observant på sitt eget beteende.

Till sist, så fort du bestämt dig för att studenten är godkänd säg det, vänta inte tills det är dags att gå!
Det är så mycket nervositet som släpper och resten av samtalet kan man ta in kunskap istället för att fokusera på att prestera. Det kan då tom vara helt ok att bli "förhörd" på olika sjukdomar, för man vet att man är godkänd.

(Foto från en vårkonsert i kyrkan nära oss)

Sit-in/Praktiskt prov- Invärtesmedicin

Nervös morgon, med snabb check att naglarna är i rätt längd.

Kollar kriterierna för godkänd, överst står;
Studenten har god handhygien och hälsar på patienten.
Sen följer en rad med viktiga punkter för godkänt, Ja det borde ju inte vara så svårt, försöker lugna ner det pickande hjärtat.
Mina två tidigare sit-ins har gått bra, jag har fått konstruktiv positiv kritik. Och egentligen bara behövt rätta till små saker, som tex att komma ihåg vissa saker i status.(lyssna på karotiderna)

Iväg till sjukhuset.
På avdelningen träffar jag på en student som hade provet innan mig. Han hade samma läkare som jag skulle ha, och var nöjd, det hade gått bra. Jag blir lite lugnare.

Så kommer doktorn, vi går in gemensamt på 3-salen. Jag frågar om vi skall göra samtalet där eller i ett undersökningsrum. Vi skall gå till ett annat rum, jag spritar händerna och hälsar på den äldre kvinnan. Sedan följer lite förvirring, pat kan inte gå så bra, vi får lånat en rullstol. Sedan finns det ingen brits i undersökningsrummet. Det slutar med att vi går in i en tom sal och pat får sitta kvar i rullstolen. Doktorn säger att du tar anamnesen här och gör sedan status på patientens sal.

Under hela anamnesen, använder patienten fötterna och rullar fram och tillbaka, hon är mestadels vänd mot min handledare som sitter bredvid mig, och ser på mig under få korta ögonblick. Hon hör dåligt och har ibland rullat rätt långt från mig, så jag får upprepa varje fråga 2-3ggr.

Jag blir frustrerad under samtalet för att jag inte känner att jag riktigt når patienten. Jag blir också frustrerad över omständigheterna som gjorde konsultationen så svår. Inte optimalt för att få fram anamnes och status och samtidigt bli bedömd.

Det är också svårt att få fram anamnesen. Patienten själv tror att hon är lungsjuk, (Hon kom in med ambulans pga andningsbesvär) men på frågan om hon har KOL svarar hon: nej, det kanske var så, men doktorn ville inte säga det.
Det kommer fram att hon legat på hjärtkliniken nyligen och varit aktuell för PCI av 3 kärl, men att det inte gick, hon var för dålig. Nu börjar jag fundera över om det kan vara hjärtsvikt. Men jag frågar vidare om annat. Lite senare frågar jag; Har du hjärtsvikt. Nej, svarar patienten. När jag frågar om läkemedel, kan inte patienten ett enda, men hon vet att hon tar 15 tabletter på morgonen.

Det är en lång och brokig historia om hur hon arbetat 16 timmar om dygnet på 2 jobb, det ena i fabrik. Jag frågar om damm på arbetet, och rökning. Varje fråga ger ett 5-10minuters svar. Jag försöker ge pat tid och lite då och då föra in historien på det aktuella, men det är rätt svårt.

Läkaren bredvid mig skruvar på sig, och viftar lite med rocken. Jag märker att han är otålig.

Jag ser att pat har fullt med blåmärken och skör hud, så jag frågar om hon äter kortison. Tänkte att det kunde leda mig vidare. Ja det gjorde hon. Vad äter du det för? Nu kom en lång historia om hur hon för 10 år sedan var trött och hade tappat aptiten, inte orkat äta mer än lite bröd på 3 månader. Men att doktorn till slut gett kortison, och att patienten på em samma dag hade fått tillbaka aptiten. Jag gör en sammanfattning och frågar igen om det var aptiten som var problemet? (Jag tycker det är otroligt att kortison kan bota dålig aptit) Ja, svarar pat.

Då får jag frågan från doktorn, vad kan detta vara? Jag är helt lost, tänker på vad som kan påverka aptiten på det sättet och dessutom botas av kortison. Gissar Addison. Nej, säger doktorn och skakar trött på huvudet. Nu börjar jag känna mig rätt så liten. Jag vet att det säkert är fel men gissar; reumatism? NEJ!!!! med eftertryck.
Nu får jag inte säga fel en gång till, lite desperat säger jag polymyalgia reumatika, vilket verkligen känns som ett långskott. JA!!! det var rätt. *Puhhhh* Nu är jag betydigt mer nervös än vad jag var från början. Läkaren verkar tycka jag är ute och cyklar.

Jag har väl mer eller mindre bestämt mig för att det verkar vara hjärtsvikt patienten lider av. Men med KOL som stark diffdiagnos.
Och nu är det dags för status.

Då får jag instruktionen att göra hjärt-lungstatus med patienten kvar i rullstolen.
Hjärtljuden är svaga, och regelbundna. Jag tänker då på KOL igen eftersom det är svårt att höra hjärtljuden. Jag lyssnar på lungorna och hör lite rassel basalt, Forcerad expiration med normalt expirium. (dvs inte KOL)
Jag tänker nu rulla in pat på sitt rum för att göra resten av status där, men då säger läkaren, skall du inte undersöka underbenen?

Suck - nu framstår jag som att jag inte vet att man undersöker underbenen vid misstänkt hjärtsvikt.
Underbenen har diskreta pittingödem, man får in fingret ca 3mm.
Jag rullar in patienten på rummet och väntar på läkaren, han kommer inte, då undersöker jag själv buken, och pat har en hel del ashites.

Jag går tillbaka, och möter läkaren i korridoren. Nu skall jag bedömas.
Han frågar mig vad jag bedömer att pat har. Jag svarar, hjärtsvikt, NYHA klass 3.(Hon blev andfådd då hon tog av sig skjortan)
Bra, jag var rädd att du skulle säga KOL.

Jag får lite fler kunskapsfrågor. Hur jag akutbehandlar en pat med hjärtsvikt på akuten. Jag svarar Furosemid, Syrgas, KAD för att mäta urinen. Här är jag på säker mark. Jag säger också rtg pulm. Nu blir jag ifrågasatt. Varför? För att se graden av pleuravätska, hjärtstorlek och för att utesluta infektiösa inslag, jag resonerar runt att det är ökad risk för lunginflammation med hjärtsvikt och lungödem.
Men han ser lite missnöjd ut igen, det skall inte göras i akutskedet. Pat är för dålig, (jahaa, tänker jag, det finns ju olika svår hjärtsvikt, men han måste mena riktigt svår.) Jag fortsätter med att säga hjärtläge, CPAP, upprepade doser Furix, IVA-övervakning.
Jag blir lite irriterad på att han inte blir nöjd. Han frågar Teofyllin då? Nej svarar jag, det brukar man väl inte ge, det är ju ett gammalt preparat... Nehej....

Tryckt stämning.

Nu skall jag utvärdera kursen...?..!!... Jag klämmer ur mig lite saker som kan förbättras, men att jag är överlag nöjd och ger lite ex på vad som varit bra. (Jag var inte särskilt motiverad till att utvärdera just då)

Sedan skall vi gå.
Är jag godkänd frågar jag, Ja.
Jag får inte se pappret där han skulle fylla i om jag var på acceptabel nivå eller bra, det ligger ihopvikt i hans hand.

Jag tycker hela situationen var rätt orättvis. Läkaren satt med facit i handen, inskrivningsanteckningen.
Och jag skulle få fram hur det var när patienten kom in - dvs, Svår hjärtsvikt och prelungödem. Med en patient som rullade omkring i rummet och knappt hörde mina frågor, samt inte visste varför hon låg på sjukhus. Hon var ju inte i prelungödem nu.
Dessutom skulle jag diagnosticera PMR på att pat hade dålig aptit.

Det var inte den lättaste pat att ha sit-in med.
Jag tänkte att jag skulle känna mig stärkt efter praktiska provet men istället känner jag mig irriterad och frustrerad och lite ledsen.

Jag är ju iaf godkänd, som klassisarna påpekar. Men det känns trist iaf.

Snabbt inlägg - Teknik för läkarstudenter.

Har haft för lite tid för bloggen.
Men vill iaf dela med mig av den här listan.
Bästa medicinska apparna till Iphone Både för studenter och färdiga läkare. Några av dem är gratis, andra kostar 7 kr.

Själv har jag nu testat:
-MedCalc - Bra
-ECG-guide-Bra just nu när jag pluggar ekg, hoppas kunna det så bra att jag slipper använda den.
-iRadiology - Se ovan
-uHear - Hörseltest, kurvan var faktiskt i stort sett identisk med den hos audiologen(Jag har en liten hörselnedsättning)
-DxSaurus, etiologi och diffdiagnoser på i stort sett allt.

Har du förslag på andra program, skriv en kommentar.

Påsk och blandade aktiviteter.

Påsken har varit lugn. Vi har grejat hemma, rensat förråd och gjort fint. När barnen väl kom hem från mormor, började jag läsa Kiplings Djungelboken för sonen. Vi myser båda två åt hur Mowgli näpsar ShereKahn på rådsmötet.

Jag har också testat på att knäcka extra som iva-syrra i privatsjukvården. Intressant, och helt annorlunda mot landstinget. Jämfört med stora sjukhuset, och riktigt sjuka patienter är det såklart skillnad med friska patienter som gör planerade ingrepp. Jag blir nästan otålig av att det är så lugnt. Även sjuksköterskorna där tycker det är lugnt och gör extra pass på stora sjukhuset för att hålla uppe kompetensen.

Arbetsförmånerna skiljer sig en del. Frukost med frallor för personalen, och kaka eller skorpa till kaffet. Även om arbetstiden är till 20.00 så går alla hem när arbetet är klart, och det är sanktionerat av chefen. Igår var jag hemma vid 18.00.
Idag kom min kollega 1 timme senare.

Ett lätt sätt att tjäna pengar. Skall nog försöka ta lite fler pass där.
Nu skall hela familjen ut i solen och spela basket.

Det snurrar på

Livet snurrar på,

Det här året känns som det går i expressfart. Jag har inte haft en hel vecka ledigt sedan i augusti. Och förra sommaren hade jag endast 2 veckor semester. Inte konstigt att jag blir sliten.

Men nu har jag iaf 2 veckor inläsning. Det vill säga inga föreläsningar och ingen praktik. Tentan och praktiska provet i maj hänger såklart över mig. Men det känns ok att ta ledigt ett tag.

Enda och största problemet är att jag inte har några pengar. Jag har ju inget studielån kvar, och har inte orkat jobba mer än 4 pass/månad. Funderar på hur jag skall lösa det. Har börjat sälja grejer, som ändå stått i förrådet.

Det här med banklån för studier, är det någon som testat det? Går det fortfarande, eller gör den ekonomiska krisen det omöjligt?

Önskar jag var vinnaren på Lotto. Skulle verkligen behöva det.

Jag vill utveklas, jag vill ha krav!

Klinik i två veckor på samma avdelning.

Nu är vi mer varma i kläderna.

Jag har hållit i utskrivningssamtal ensam. Pat var orolig och ville inte åka hem. Men efter 45 minuters samtal där vi pratade om alla rädslor pat hade, och hur planen såg ut, så var hon nöjd.
Mitt erbjudande om att prata med handledaren också tyckte hon var onödigt. Det stärkte självförtroendet en del.

Nu agerar vi som underläkare. Tar hand om pat under överinseende av underläkare och överläkare.

Jag tycker det är lite kluvet.
Det är bra att ha backup. Men genom att de är bredvid hela tiden frågar jag sådant jag egentligen vet. Jag litar inte riktigt på mig själv.

Jag skulle egentligen behöva att kraven ökade. Att de förväntade sig mer av mig, frågade och ifrågasatte mer. Just nu är det jag som frågar.
Jag vill ha mer feedback på mina epikriser än att de är bra och att jag är duktig.

Jag vill utvecklas, jag vill lära mig mer.

Trauma

Jag fick vara med i traumarummet i helgen. (som ssk)

Jag lägger märke till annat än jag gjorde innan. Pat med skalltrauma som hittats medvetslös(stereotyp böjrörelse vid smärtstimulering) kommer in med ambulans. Hon luktar alkohol och ambulanspersonalen har inte satt halskrage.
Mitt i abcde stoppas arbetet upp för ortopeden vill gipsa foten. han står där med foten i handen och väntar på att gipset skall plockas fram. Sekreteraren har svårt att få kontakt för klartecken om ABC är avklarat.

Det är mycket som inte går 100% enligt ATLS-konceptet. Jag ser att en av traumahandledarna för läkarstudenter står lite vid sidan om och avvaktar, det är inte han som är traumaledare men till slut bryter han in. ABCDE skall gås igenom innan man börjar med gipsning etc.

Traumaledaren var inte supererfaren, och det är många kockar på traumarummet. Därför blir det än viktigare att man går efter det utarbetade schemat.
Självklart skall instruktören avvakta lite. så länge pat är stabil, kan man tillåta lite misstag. Men det är ju viktigt med feedback efteråt.

Jag vet att när det blir min tur kommer jag också tabba mig, det gör man i början. Det är så mycket lättare att stå bredvid och observera.

Jag tror jag dör

Idag skulle bli en rensningsdag, Jag och barnen städade fint, samlade ihop för att gå till grovsoprummet. Papper och glas.

Det var dessutom en sak jag hade sparat på alltför länge. På vår balkong som vi bara använder på sommaren. stod en hink med resterna av halloweenpumpan från i höstas. Hinken var ett enda fruset isblock och har varit det ett tag. Men jag tänkte att nu inför vårplanteringen skulle jag äntligen bli av med innehållet.

Vi gick ner på gården, och jag stjälpte ut isblocket under en stor buske. Naturligt innehåll tillbaka till naturen. Hinken ställde jag under vår trappa så länge, vi skulle ut på promenad, och jag tänkte ta upp den och göra rent den efteråt.

Väl borta i soprummet känner jag att mina fingrar luktar riktigt skumt, nästan som spya. Ewww.

Vi går förbi en butik, och jag lånar toan för att tvätta mig. En lång mysig promenad senare är vi hemma. När vi öppnar porten till vår trappuppgång slår en fruktansvärd stank emot mig. HINKEN. En liten rest av det frysta innehållet hade tinat, och det stank verkligen. Jag fick grabba tag i hinken och springa iväg till soprummet. Fick en hel del ulkreflexer på vägen. Att något kan lukta så fasansfullt.

Dörren till trappuppgången var jag tvungen att ställa upp.

Då slog det mig, busken! Det är fortfarande fryskallt, men tänk när det börjar töa. Det kommer frigöras en lukt från helvetet.

Jag tror jag dör...

Läkemedel och recept.

Jag läser farmakologivecka just nu. Lite lagom.
Det känns nästan som lov. Jag skippar lite föreläsningar och känner mig halvt depraverad.

Vi har övat på att skriva recept. Vi hade en farmakolog helt vikt för oss under en em.

Det svåraste var nog Klexane förfyllda sprutor. Men det gick det med till slut.

Jag firar att Dr Wannabees 5½ år har>30000 besökare. Trevligt!

Bloggen

Varför skriver man på nätet? Har fått den frågan ett par ggr. Nästa fråga är: Hur orkar du?

Jag bloggar av flera orsaker:
Jag skrivit dagbok i omgångar, det här är ett alternativ, men pga offentligheten är jag tvungen att formulera mig bättre, dvs jag utvecklar mitt skrivande.

En dagbok kan man slänga undan i ett hörn, bloggen gör att jag skriver oftare.

Jag vill komma ihåg efteråt hur det var att gå på läkarprogrammet, det händer så mycket hela tiden. Jag ändrar uppfattning om en hel del saker.

Och det är inte jobbigt att skriva. Det ger mig något.

Till sist, man får vänner i bloggvärlden. De som gått igenom samma sak som jag kan skriva kloka synpunkter. Genom att jag bloggar själv, blir det naturligt att följa andra bloggar.
Listan med 26 bloggar till höger tittar jag på varje dag, och läser när det finns något nytt.

Meritpoäng vid antagning läkarprogrammet

Jag tycker det nya systemet med meritpoäng verkar komplicerat. Jag letade runt en lång stund på högskoleverkets sida och studera.nu för att förstå hur det funkar. Men kunde inte hitta svaret.

Jag hittade tillbaka till Nils sida lakarstudent.se som ger bra info om hur man måste planera sina gymnasiestudier för att komma in.

Men bara DET att jag var tvungen att gå in på en privatpersons infosida för att förstå systemet gör att jag tvekar över hur användbart detta är. Visserligen är han superb på att förmedla info, men det borde studera och HSV också vara.

Vilken kategori föräldrar är det som kommer sätta sig in i alla regler och hjälpa sina barn till ett informerat val. Jag tror inte att min mamma hade gjort det, hon är inte lika duktig på att googla som jag.

Jag håller med Sveriges förenade studentkårer och Chefen för högskoleverket i att barn från studieovana hem bli missgynnade.
Även de som väljer att studera lite senare i livet missgynnas.
Men Aliansen vill väl minska de 30% som är mellan 25-40år på universitetet. Det skall bara vara 19-åringar.

Väljer du inte rätt ämnen på gymnasiet så minskar chansen. Ändrar du dig senare i livet så minskar också chansen.

Det som finns kvar som gynnar den äldre gruppen är högskoleprovet.

Men de med ett annat hemspråk än svenska, skriver generellt sämre på orddelen av HP. och har därför svårare att konkurrera.
Mitt förslag är att införa ett högskoleprov på engelska. Med samma svårighetsgrad på ord som det svenska HP.

Det gäller att veta redan som 14-åring vad man vill göra när man är 30...

De tysta och de pratiga.

KatBat skrev så bra, det jag känner. Hennes inlägg heter "Silence is killing me" Och jag håller med.
Jag blir så vansinnigt otålig när det blir tyst länge, när man väntar o väntar och ingen säger flaska.
Man ser de duktiga klasskamraterna med sin anteckningar med rätt svar, och de tittar inte upp. Läraren kan säga "Men kom igen nu, ngt förslag har ni väl?" Och det är fortfarande tyst.

Jag förstår att några är blyga, och det kan vara jättejobbigt att prata när man är blyg, men SÅ många är inte blyga...

Jag är rädd att prata för mycket och håller igen. Tittar på de tysta för att bjuda in, till slut säger jag, "kan det inte vara så här...." eller "jag tror....." Även när jag vet, även när jag satt och pluggade det dagen innan.

För man skall ju inte förhäva sig, man skall helst inte ta för mycket plats. Speciellt inte i ett sällskap av tysta.

Snö och motion

Jag har kommit igång att träna igen. Dans, step up och gympa. Samt en massa promenader.

För att peppa mig har jag skapat ett konto på funbeat.se
Man kan skapa egna träningsmål. Mina mål just nu är 2 träningspass/vecka och minst 90minuters promenad/vecka. Efter varje vecka står det hur man lyckats uppfylla målen i %.

Förra veckan med snöovädret innebar en hel del promenerande. Ingen kollektivtrafik, innebar att jag i söndags promenerade ca 1 mil. Antagligen mer, för varje steg jag tar, halkar jag tillbaka 10 cm i snön. Iaf slutade mitt promenadmål på 178%.

Idag blir det träning, Dansaerobic. Har inte testat det förut, kommer säkert villa bort mig, men räknar med att ha kul.

Jag fortsätter att bearbeta min aversion mot psykiatriska diagnoser. Tog hand om en schizofren man när jag arbetade som sjuksköterska i helgen. Det gick bra det med. Jag har börjat ta på mig de patienterna för att vänja mig.

Men jag undrar hur det går nästa gång någon pat blir hotfull eller våldsam.

Blodgas, EKG och hjärtstopp

Den här veckan har vi varit på en medicinsk akutvårdsavdelning. Patienterna skrivs in och ut i hög takt.
Det är mycket att lära sig om man håller sig framme och ber att få vara aktiv.

Dagen ser ut så här:
8.00 omklädda och börjar läsa på. Varje student har 2-6 patienter beroende på hur mycket det är med dom, och vad man hinner med. Vi läser journal, labsvar, rtg och tolkar EKG.
8.30 Går runt till de egna pat. Fördjupar frågorna om vad som hänt och tar status över hjärta o lungor, och kanske neurologstatus o bukstatus när det är relevant.
9.00 Rond med överläkare, sjuksköterska och några ST-läkare. Vi får dra bakgrunden på våra patienter, samt vilka fynd vi gjorde under morgonen. Är man för långrandig börjar de gäspa och för kort så får vi många extra frågor.
ca 10-11 efter ronden, går runt tillsammans med ÖL och ST-läk, de pratar m patienterna och informerar om provsvar och vidare planering.
fram till 12. ta blodgaser, mera status, diktera daganteckningar och epikriser.

13-16 föreläsning.

Idag hade jag en patient med kraftig andnöd, pox var 65% när hon kom in. Efter en del behandling hade läget förbättrats. Men fortfarande inte bra, så jag fick ta en blodgas. Den var mycket bättre än tidigare. (och klart arteriell, så jag hade lyckats) Pat blev förbättrad av CPAP-beh.

Lunchen var bjudlunch från ett läkemedelsföretag. Jag satt o gäspade, för det var otroligt långrandigt. Men fattig student tackar inte nej till en gratis lunch.

Em bjöd på EKG-tävling. 2 grupper mot varandra. Jättekul sätt att lära sig, för vi kunde lite olika och kunde lära varandra. Det var en jämn tävling, men vår grupp vann. Stor lycka :) Jag är alldeles för tävlingsinriktad.

Senare gick jag förbi avdelningen igen. :(
Damen som jag tagit provet på hade fått hjärtstopp och inte klarat sig. Usch så sorgligt. Hon tyckte ändå att det kändes bättre på fm.

anatomi igen

Vilken glädje idag, så kul att lära ut det man kan. Och så glada o nyfikna T-ettor.

En del metodiska knep som jag samlat på mig, kom väl till pass. Ritar på tavlan, ritar på studenten, palperar buken o lyssnar på hjärtan.

Imorgon kurs i A-HLR. Repetition för mig, men det är välbehövligt.

Familjen är sjuk, o jag får stå för markservice, men av ngn anledning funkar det också.

psykpatient?

Får det lov att vara en psykpatient?

Det hugger till i magen, när ssk på akuten säger att jag kan få ta hand om en pat med hosta och lång psykiatrisk anamnes.

Mina maghugg är inte logiska, men de har sin förklaring, Den dagen har skapat en del obehagliga minnen som sitter i. Jag har bl.a. svårt att lita på min egen förmåga när det gäller att hantera psykiskt instabila patienter. Jag blir orolig att situationen skall leda till fysiskt våld.

Men jag sa ja till ssk, jag tog hand om patienten. Och det gick tom riktigt bra.
Han verkade få förtroende för mig. Och när samtalet snurrade in på fel område kunde jag föra det rätt igen utan att han blev arg.

Jag är riktigt ödmjuk över hur svårt det är att göra ett bra jobb på akuten. Med den blandningen av patienter, riktigt svårt sjuka blandade med hypokondriker.

Psykiskt sjuka, pat som intoxikerat sig och pat med lungödem.
Gamla farbröder som inte orkar föra sin egen talan, men är jättesjuka. Blandat med medelålders arga kvinnor som är där för ett recept. De har inte tid att gå till vc.
Pat som talar ett språk som ingen på akuten förstår. Hur ser man då skillnad på lite sluddrigt tal pga stroke och en asiatisk dialekt?

Jag är glad att jag har möjligheten att lära mig, men det är svårt. Mest är jag glad över att jag fortfarande kan utmana mig själv.

Altruism

Att bry sig om varandra och vilja hjälpa, det är vackert.
Det är en av orsakerna till att jag sökt mig till vården. Jag blir lycklig av att känna att jag kan göra en insats. Att mitt bemötande av patienten var det som gjorde den hemska situationen möjlig att ta sig igenom. Det är också så jag tänker om plugget, jag lånar gärna ut min tenta och anteckningar.

I slutändan skall vi alla bli läkare. Liv och död kan stå på spel.
Lär sig min blivande kollega lite till mha mina anteckningar då har jag gjort en god gärning.

Jag diskuterade det med en kompis häromdagen. Att det är rätt skönt att se att så många som läser till läkare är altruistiska. Man vill göra sitt bästa för patienten, för patientens skull inte för sin egen.

Det är inte alltid man märker den altruistiska sidan, det finns avundsjuka, mobbing och missunnsamhet. Som i alla sociala sammanhang. Men jag kan inte låta bli att bli besviken och förvånad när jag märker det.

Vad gör man? Jag tänker att det inte finns mkt jag kan göra åt det. Jag gör min grej och hoppas att det smittar av sig.

För att lära mig.

Efter 1 jour på akuten, är jag såld. Jag vill bli akutläkare. :) Så roligt.

Den första frågan vi fick var, Vad vill ni göra här på akuten?
Vi (jag o bästa klasskamraten) svarar samtidigt - Vi vill ta patienter :D

Ut till sjuksköterskan vid disken. Där blev det en hel del förvirring.
Läkaren visar oss vilka patienter vi skall ta, journalerna ligger i ordning efter när patienterna kom.
Han plockar ut två som han tycker är lämpliga.(de ligger längst fram) Vi bytte snabbt mellan varandra eftersom jag ville öva på neurologstatus, och hon på bröstsmärta.

Läkaren går till läkarexpen, och plötsligt har vi en ettrig hackspett på oss. Sjuksköterskan tyckte vi gjorde helt fel. Hon förklarar systemet på nytt, fast nu låter det som tvärtom, vi skulle ta de bakersta journalerna. Jag står och lyssnar, försöker förstå.
Till slut måste jag fråga, igen.
Hon tittar på mig som på en mördarsnigel.
-Men det förstår ni väl, ni skall ta de bakersta för ni är läkarstudenter, ni tar så lång tid på er.

Jag vet att jag borde ha backat, att jag borde tagit den bakersta journalen(pat med magsjukesymtom)
Men jag är faktiskt där för att lära mig, min handledare som ansvarig läkare tyckte att yrselpatienten var lämplig. Den patienten hade dessutom väntat längst.

Så jag säger med ett bestämt leende, jag tar helst hand om yrselpatienten, för jag behöver öva på neurologstatus, Går det bra?
Hmmf! och så vänder hon ryggen till. Jag tolkar det som ett ja, tar journalen och kommer på att jag inte har en aning vart jag skall gå.

Med fjärilar i magen och ett till leende, frågar jag henne var pat ligger. Det gick bra, hon bet inte huvudet av mig.
Efter 1 timme och ett antal andra frågor verkar det som om isen lossnat, hon snäser inte till svar och jobbet flyter på.
En stund senare byts platsen ut av den mest trevliga sjuksköterskan. En som tog sig tid att undervisa om hur datorsystemet funkar. Hur vi skall fylla i akutjournalen med ordination till avdelningen.
Jag antar att akutenpersonalen drog slutsatsen att vi inte var så lätta att skrämma bort, så de lät den syrran som fortfarande står ut med kandisar och undervisning trots alla år på ett universitetssjukhus ta hand om oss.

Två patienter hann jag med under kvällen. Vardera tog ca 1 timme. Och jag lärde mig jättemycket. Inte illa pinkat....

Man med reumatisk sjukdom, kraftig immunosuppresion. Hög feber i 1 vecka, crp 170 LPK 2,6.

Anamnes och status, viss misstanke på candidainfektion. Undersöka alla möjliga infarter. Beställa lungrtg, urin- och blododling(tillägg svamp)
Fler prover; diff, leverstatus, SR.

Ringa konsult i reumatologi och infektion.
Vår plan för beh med inj.Meronem och t.Diflucan godkändes av infektion. Vi gav även Solu-Cortef 100mg pga att pat stått länge på kortison (risk för sekundär binjurebarkssvikt).

Mitt neurologstatus resulterade i ct-hjärna med kontrast och inläggning på sjukhuset.

Ja, jag lärde mig mycket. Fortfarande ett leende på läpparna :D

Medicin o diagnostik

Förra veckan var vi utlokaliserade till ett valfritt sjukhus i landet. Så vi tog pick o pack o satte oss på tåget i 4 timmar.

Det roligaste med att åka från storstad och universitetssjukhus till en liten håla är att sjukhuset är litet, personalen glad att man kommer och medicinakuten alldeles lagom stor för 2 kandidater att växa in i rocken.

Våra handledare för veckan, som också läst i vår stad, gav oss glatt uppgifter. Vi fick vara med på ronden. försöka tyda EKG, och sedan det roligaste. Em var vi på akuten och tog hand om patienter.

Tänk att få ta journalen på ssk.exp. titta på sökorsak, och sedan gå till väntrummet och ropa upp.
Hej jag heter ........... och är läkarstudent, går det bra om jag pratar med dig innan min handledare kommer?
Visa in på ett rum, lyssna på anamnes, ställa fler frågor, och sedan göra ett riktat status.
Säger till patienten vänta ett ögonblick så kommer läkaren snart.

Går bort mot läkarexpeditionen, i korridoren försöker jag samla tankarna. Vad tror jag att det är, vilka diffdiagnoser, vilka prover och us vill jag göra. Och framförallt behöver pat läggas in eller kan gå hem.

Jag presenterar fallet för handledaren. Har jag glömt att fråga patienten något, får jag snabbt reda på det, för de frågorna kan jag inte svara på. Feedback på mitt förslag till diagnos o prover. Sedan går vi in till patienten tillsammans.

Handledaren återberättar vad jag sagt och frågar om pat vill lägga till något. Sedan några frågor till. Efter det får jag gå till ssk och ordinera prover o us.

Medan vi väntar på provsvar, så diskuterar vi handläggning. Eller så tar jag en ny patient, beroende på hur många som väntar.

Det är det här som är kul. Det som får mig att växa. Efter 3 hjärtsviktspatienter kan jag vilka frågor som måste besvaras. Vad som måste undersökas och vilka patienter som oftast läggs in.
Det kom också ovanliga diagnoser, slå upp commotio cordis. Jaha, pat behöver övervakning med telemetri minst 24h.

Jag önskar att fler av våra specialveckor innehöll kandidatmottagning. Att fler handledare insåg att vi är mogna för det här. Vi har övat anamnestagande o status. Det är inte givande längre att 100% av tiden med patient sitta bredvid o lyssna. Vi VILL, Vi vill Själva, NU.

Hatten av för alla bra handledare som inser det.